Det finns en anledning till att jag har gått i från att älska till att hata julen. Jag har vetat länge att det har med min familj att göra men nu har jag tänkt lite mer och kommit fram till det här:

För några år sedan var julen den bästa dagen på året. Julen spenderas med familjen. När jag tappade den där kärleken till min familj så tappade jag även kärleken till julen. Allt handlar om familjen på julen, iallafall på julhelgen och det blir för mycket familj. Jag känner ingen äkthet om det är ett ord. Under ytan känns allt falskt och jag kan titta på min familj och undra vilka de egentligen är. En familj ska väl stå varandra vädigt nära, tror jag. Men det känns inte som att jag känner min familj och det känns framförallt inte som att min familj känner mig. Spelar alla glada i min familj eller är det så att alla är glada. Alla utom jag. Jag är ett svart får. Inte grått eller så utan ett bäcksvart får bland alla de andra vita fåren. Och jag trivs inte när jag är inlåst i hagen med dem.

När jag släpper in julkänsla så blir jag nästan (men bara nästan) tårögd. För jag hade ju den känslan när jag var liten och då var allt så bra. Jag känner att det bästa jag kan göra är att bygga en liten mur runt mig under julen. Ignorera den och säga till alla att jag hatar julen när felet egetligen inte ligger i själva julen. Jag blundar och tar mig igenom julen.

Men trots allt finns det ju något posetivt att säga om det mesta:

* Jullovet
* Julklapparna
* Folk blir snällare runt jul